En intressant sak värd att reflektera över är att så många politiska epitet har börjat som skällsord och sedan har blivit närmast heliga för dom som bar öknamnen. Såväl “marxist”, “leninist”, “trotskist” och för den delen “chavista” är epitet som formulerades som nedsättande.
Notera att dessa begrepp har något gemensamt – de försöker binda en politisk identitet vid en specifik person, som utmålas som en ond konspiratör som kontrollerar allt och alla. Man ville också utmåla anhängarna till Marx, Lenin, Trotskijs och Hugo Chávez som en skock får utan förmåga till självständigt tänkande och agerande.
Tyvärr har olika riktningar som åberopat sig på marxismen och leninismen bidragit till detta genom att anamma en tidvis smått religiös inställning till de stora tänkarnas ord och handlingar. Gång efter annan i historien har idédebatter i leninistiska sammanhang förts i hög grad genom ett “citatkrig”, där kärnpunkten egentligen inte blir vad som är rätt, utan indirekt vad som var rätt p.g.a. att Marx, Lenin eller Trotskij tyckte det.
Den tendensen förstärktes genom “striden om Lenin” mot den enormt övermäktiga stalinistiska världsrörelsen. Att svära trohet inför Marx och Lenins verkliga idéer blev mänskligt förståelig för att uthärda isolering, förtal och förföljelse. Men den födde också tendenser till dogmatism och ovilja till omprövning, och gödde en väldigt opraktisk kombination av byråkratisering och fraktionering. Trotskistiska organisationer har i allmänhet varit dysfunktionella.
Förstå mig rätt: jag anser att Marx, Lenin och Trotskij var de viktigaste teoretikerna och praktikerna i sin tid, och i det stora hela flera huvuden högre än alla andra representanter för arbetarrörelsen. Men vad de sa och gjorde måste studeras kritiskt, och anpassas till en analys av den konkreta situationen. Och inte bara det: vi måste fortsätta att utveckla tänkandet och handlandet vidare, utifrån den dialektiska materialismens grunder och marxismens historiska lärdomar. Bara då kan vi tala om en i verklig mening vetenskaplig socialism.
Vi har oerhörda möjligheter: i våra händer har vi den dialektiska materialismens metoder och marxismens historiska lärdomar – om vi förmår att stirra dem i vitögat. Kapitalismen är avslöjad och i sammanbrott. Folk reser sig på alla kontinenter. Den perfekta stormen börjar ansamlas, och under ytan arbetar mullvaden på i det tysta. Tiderna väntar på oss.
Den perfekta stormen 