Konstituerande församling i Grekland?

SYRIZA:s ledare Alexis Tsipras på stort valmöte i Aten i somras.

SYRIZA:s ledare Alexis Tsipras på stort valmöte i Aten i somras.

Dagens Grekland befinner sig i fritt val. Medan den radikala vänstern samlar knappt 40% stöd, ligger fascistiska Gyllene Gryning runt 10% i opinionsmätningarna. Socialdemokratiska PASOK, som en gång kunde samla hundratusentals i valmöten, och som för tre år sen fick 44% av rösterna, störtdyker nu i senaste mätningarna till 5% (!).

Kan en kamp för inkallande av en “konstituerande församling” vara del av ett brytande av dödläget och konkretisering av en ny hegemoni, baserad på en mobiliserad massrörelse?

Konceptet med en “konstituerande församling” har haft en vindlande historia i de progressiva rörelsernas historia. En konstituerande församling är i korthet en form av parlament som väljs med den specifika uppgiften att utarbeta en ny konstitution (grundlag) för ett land.

Fram till slutet av 1917 var kravet på val av en konstituerande församling ett centralt krav för Rysslands socialdemokrati – såväl minoritetsriktningen som majoritetsriktningen (“mensheviki” respektive “bolsheviki”). I slutet av 1917 skedde som bekant Oktoberrevolutionen, då arbetarnas och soldaternas egna maktorgan (sovjeterna) tog makten runt om i landet.

Patrull under Oktoberrevolutionen.

Patrull under Oktoberrevolutionen.

De förenade sovjeterna beslutade därefter att kräva att den nyligen valda konstituerande församlingen skulle underkasta sig sovjeternas makt, eller bli upplöst av de beväpnade arbetare och soldater som omringat församlingen. När konstituerande församlingen vägrade att erkänna arbetar- och soldatmakten upplöstes den.

Snart blev konstituerande församlingen en samlande paroll för arbetar- och soldatmaktens motståndare – från högermensjeviker och höger-socialrevolutionärer till liberaler, konservativa och monarkister. När rådsmakten senare spred sig till Tyskland genom Novemberrevolutionen 1918 samlades återigen även de mest reaktionära krafterna bakom kravet på inrättande av en parlamentarisk ordning – för att förhindra klassamhällets avskaffande och de breda folkmassornas direkta maktövertagande.

Rafael Correa svingar bältet mot "politikerklassen".

Rafael Correa svingar bältet mot “politikerklassen”.

I våra dagar har konstituerande församlingen fått en annan dimension. I Venezuela, Bolivia och Ecuador från sent 1990-tal och framåt var det ett krav och en praktik som stod i absolut centrum för de progressiva krafternas strävanden. Den har där blivit en symbol för tanken om ett beslutsamt brott med hur landet tidigare har skötts, och att skriva ett nytt kapitel i landets historien på ett blankt blad.

I en nyliberal era som sökt nedmontera det aktiva medborgarskapet och folkrörelserna som politisk kraft, och rentav förnekat möjligheten av alternativa sätt att styra samhället, skänktes kravet en kraftfull symbolik. Senare har det efter kuppen i Honduras blivit ett samlande mål för motståndsrörelsen, och ett praktiskt sätt att samla rörelsen kring ett positivt och offensivt krav på en grundlig omvandling av samhället.

I alla dessa länder har reaktionen tvärtemot tidigare nämnda exempel gjort våldsamt motstånd mot inkallande av konstituerande församling. Paradoxalt kan tyckas, eftersom en konstituerande församling formellt sett väljs på exakt samma sätt som ett parlament. Men särskilt i Venezuela och Ecuador har det under Hugo Chávez och Rafael Correas initiativ formulerats som ett i en bemärkelse “anti-parlamentariskt” koncept.

Hugo Chávez när han släpptes ur fängelset 1994, efter den misslyckade resningen 1992. Fem år senare var han Venezuelas president och landet fick en ny konstitution.

Hugo Chávez när han släpptes ur fängelset 1994, efter den misslyckade resningen 1992. Fem år senare var han Venezuelas president och landet fick en ny konstitution.

När Hugo Chávez valkampanjade 1998 lovade han väljarna att det sittande parlamentet, dominerat av den rådande politiska eliten, “bara skulle vara några minuter” efter att han blivit president: “Vi kan inte ha en lagstiftande församling i händerna på dessa banditer”. Istället skulle man ta nya tag och välja en konstituerande församling, vilken skulle utarbeta en ny konstitution, som därefter skulle underställas folkomröstning, och så skulle Venezuela få sin femte republik, den bolivarianska (Chávez vann valet, hans rörelse vann majoriteten i konstituerande församlingen, och nya konstitutionen antogs med 72% majoritet i folkomröstning).

Några år senare gick Rafael Correa till presidentval, och med sig var han än kom hade han sitt bälte i högsta hugg. Bälte heter nämligen “Correa” på spanska, vilket gav löftet att “Dale Correa”, “Ge de bältet/Correa” en särskild betydelse. Att han lovade att ge “politikerklassen” i det korrupta parlamentet bältet var precis vad de flesta ecuadorianer ville höra.  Och han skulle göra det genom att upplösa det sittande parlamentet, inkalla val till en ny konstituerande församling, och börja sin presidentperiod på ny kula.

Politikerklassen i parlamentet gjorde intensivt motstånd via storbolagsmedier, passivt och aktivt motstånd. Men Ecuador fick en ny konstitution (81% röstade för inkallandet av en konstituerande församling, och konstitutionen antogs med 63% av rösterna).

Det ska sägas direkt att samhällssystemen i Venezuela, Bolivia och Ecuador har ännu inte i grunden förändrats. Men de politiska perspektiven har förskjutits dramatiskt och troligtvis oåterkalleligt, de politiska besluten har gått från reaktionära till mestadels klart progressiva, och kanske viktigast: högern har förlorat initiativet, blivit reagerande i förhållande till de progressiva krafternas initiativ.

I stora delar av Latinamerika, med Venezuela, Ecuador och Bolivia bland de mest framträdande exemplen, har diskussionen om socialism väckts till liv. Socialismen är det officiella målet för åtminstone en handfull latinamerikanska regeringar.

Konstituerande församlingen har varit ett av medlen i denna kamp för en ny hegemoni. Frågan är om den även kan fungera som ett sådant medel för de europeiska länder som befinner sig i djupast kris, exempelvis Grekland, Portugal och Spanien? Skulle kravet på en konstituerande församling bara bli ett slag i luften och om det genomfördes resultera i samma valresultat som parlamentsvalen? Kan det rentav vara skadligt i en situation där eventuellt alternativa maktorgan möjligtvis kan tänkas växa fram? (Undertecknad är försiktigt skeptisk till denna eventualitet)

Eller skulle kravet på inkallande av en konstituerande församling i Grekland om det drevs av SYRIZA väcka elitens motstånd, och därmed ge den en annan dynamik, som ett sätt för arbetarklassen att försöka bryta dödläget och göra sin röst gällande? Skulle det kunna vara öppningen för en diskussion om “ett helt nytt Grekland”, vilket i sig skulle kunna ha revolutionära implikationer? Vågar de etablerade partierna ta i en sådan diskussion?

Till saken hör att kravet på en konstituerande församling nu kommer i en tid av borgerliga parlament, medan konstituerande församlingen “på Lenins tid” växte fram som ett sätt att avleda upprättandet av en rådsmakt. Denna rådsmakt växte i sin tur fram i kamp inte mot ett parlament, utan mot regeringar som inte var valda genom allmän rösträtt.

I en tid där arbetarklassen utgör en solid majoritet av befolkningen i Europa och parlamenten präglas av visionslöshet, kan den konstituerande församlingen vara en bräcka som bryter elitens handlingskraft, och släpper lös arbetarklassens och de breda folklagrens skapande kraft som politiska subjekt? Frågan är öppen.

Oavsett vilket vore givetvis en eventuell konstituerande församling bara öppnandet av en ny politisk era, liksom i Venezuela, Ecuador och Bolivia. Där har den konstituerande församlingen som process betraktat främjat framväxten av brokiga massrörelser, som i sin tur har börjat fördjupa kampen mot nyliberalismen och kapitalismen, och inlett en allvarlig diskussion om hur man kan uppnå socialism, hur denna bör se ut osv. Om detta kunde uppnås i Grekland vore det ett oerhört steg framåt.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: