Shiamuslimsk kyrkogård i Quetta, Pakistan.
New York Times rapporterar att minst 100 hazarer har mördats i hatbrott i Pakistan under det senaste året. Hazarerna är en persisk-talande, shiamuslimsk folkgrupp. Shiamuslimer i Pakistan är i allmänhet utsatta för våld från sunnimuslimska fundamentalistiska terrorgrupper. Under det senaste året uppges 375 shiiter ha mördats i Pakistan.
Det här är ett vidrigt våld som bör uppmärksammas och fördömas. Detta våld möter avsky från vanliga pakistanier, men det saknas en samlad rörelse som kan förena folkgrupperna runt en gemensam kamp. Jag minns när jag hörde en pakistansk kamrat tala om den stora kampvågen i Pakistan 1968-69, då arbetare, studenter och bönder reste sig i kamp. Han sade att när man gick i massdemonstrationerna och kämpade mot en reaktionär regim, var det ingen som runt sig såg representanter för olika folkslag, utan bröder och systrar förenade i kamp.
Historien präglas av denna pendelrörelse mellan splittring och enhet mellan folken. Ett exempel är Andra Världskriget, som innebar en oerhörd blodspillan mellan de jugoslaviska folken. Det beräknas att mer än en tiondel av befolkningen i det som skulle komma att bli Jugoslavien dog i striderna mellan nazisterna, de kroatiska Ustasjafascisterna, de serbiska cetnik-reaktionärerna och de progressiva, socialistiska partisanerna.
I slutändan var det utan tvekan partisanerna som framträdde som den kraft som hade starkast folkligt stöd. Ett nytt Europa reste sig ur spillrorna av fascismens, rasismens och nationalchauvinismens massförstörelse. Folken ville fred, folken ville jämlikhet, folken ville demokrati. Riktigt så blev det inte, men man kom en bit på vägen.
Så kom krisen för de stater som åberopade sig på socialismen i slutet av 80-talet, och inifrån statsbyråkratin spreds nationalchauvinismens gift återigen i Jugoslavien. Med hjälp av demagogisk hets vändes folken, som vunnit sin enhet genom så stora offer, åter mot varandra. Följden känner vi till: ett oerhört blodbad, sönderslagna samhällen präglade av misstänksamhet och fiendskap mellan de som tidigare var bröder och systrar.
Pakistan har en liknande historia. Under kampen mot det brittiska väldet fördes en enad kamp av folken i Indien (idag Indien, Pakistan och Bangladesh), med arbetarklassen och soldaterna i spetsen. Vid ett tillfälle utbröt en enorm soldatstrejk som lamslog den brittisk-indiska flottan. De strejkande valde en strejkkommitté som medvetet bestod av en hindu, en muslim och en sikh. Överallt restes röda fanor över skeppen, som en symbol för folkens enhet, frigörelse från kolonialismen, genom socialismen.
Sedermera slöts ett avtal mellan den brittiska kolonialmakten och de dominerande partierna i nuvarande Indien och Pakistan, om en splittring av Indien efter etniska linjer. Följden blev ett brutalt inbördeskrig där det uppskattas att drygt 2 miljoner föll offer.
Så när jag hör någon försöka förflytta perspektivet från en konflikt mellan klasser till en konflikt mellan folkgrupper, osäkrar jag min revolver. Det spelar ingen roll om det handlar om hets mot kopter i Egypten, muslimer i Burma (som just nu mördas på ett liknande sätt som shiamuslimerna i Pakistan), hazarer i Pakistan eller turkar, araber, judar eller någon annan folkgrupp i Sverige. Kampanjen för fiendskap mellan folken hänger nära samman med ett utsuddande av klasslinjernas vikt i samhället.
Den bär därför på en dubbel fara: den sprider fiendskap mellan folken, och försöker samtidigt att beröva oss motmedlet mot denna fiendskap – en organiserad och medveten arbetarklass, förenad genom kamp. Det är ett motmedel som har visat sin styrka i land efter land. Därför bör det inte komma som någon överraskning att fascismen har prioriterat att krossa de radikala och internationalistiska delarna av arbetarrörelsen, för att kunna genomföra sina rasistiska projekt.
Den perfekta stormen 